Känslan när hoppet blir till besvikelse
Rubriken säger sitt, det senaste har jag blivit mer och mer besviken på folk och insett att jag godkänner när folk "trycker" ner mig och jag blir mer besviken än vad jag skulle behövt bli. Vissa saker lär man att hantera medan andra saker kan man hantera men det gör så jävla ont när man inser att man själv inte gjort fel utan det är personen som man trodde så bra om, och tyckte lite extra om bara för att den var den och ingen annan.
Jag säger inte att vi inte har dåliga sidor, för det har vi alla. Men när det uppkommer samma visa om och om igen fastän personen insett att man är sur/ledsen/arg på den, och ändå fortsätter, är det inte då man själv skall börja inse att den personen inte längre är värd att ha i sitt liv?
Är så jävla trött på mycket just nu, men besvikelsen om och om igen slår fan allt.
Tack och hej för mig, fuckers.