most of the things you worry about never happen.
har ni någon tänkt på att man oroar sig för så mycket i onödan? att man alltid är rädd att något skall hända så att man förlorar personen eller sig själv där på resan. att man oroar sig för att det inte skall bli som man vill, eller att man tappar allt man har? som om det bara försvinner ur näven. för ungefär ett årsen så oroade jag mig inte om något, jag tog det som det kom och oftast blev allting så bra. mitt motto var då "det som händer, det händer. och då är det meningen att det skall hända."
på något sätt så tappade jag det mottot på vägen, och nu oroar jag mig om saker helt i onödan. jag är rädd för att tappa dom jag älskar mest, och nu tänker ni säkert - men vem är inte det? det finns nog ingen här i världen som är rädd för att tappa allt det man har och dom man älskar. men jag är sådär onödigt rädd, så jag blir arg på mig själv. besviken på folk omkring mig utan anledning och ledsen. som om jag redan tror att jag tappat allt. mina kära och det som jag har omkring mig, när det egentligen bara börjat. resan mot något gott eller ont kan jag inte svara på.
jag har alltid sagt till mina närmaste att man inte skall oroa sig om onödiga saker, att dom man har runt omkring en finns där för en anledning och att man inte vinner något att oroa sig om hela tiden, för det som händer, det händer, hur man än vrider och vänder på det. folk lärde sig att ta emot det jag sa, och istället för att fortsätta min fria resa började jag gå tvärtemot mig själv, bli den där oroliga människan. som oroar sig om det minsta lilla. istället för att bli glad när någon av mina närmaste skall göra något roligt, blir man istället orolig, helt i onödan, för man tror att saker skall hända, som egentligen aldrig kommer att hända. jag lovar att jag skall ändra på mig, för jag blir bara besviken, sur, ledsen och arg när jag inte vill det. saknar att ha den där fria känslan. då allt var enkelt och man bara behövde tänka på sig själv (ta det på rätt sätt). jag tror att anledningen till att jag oroar mig hela tiden är att personerna har kommit för "långt" in i mig, att jag inte är redo att släppa taget att jag vill ha dom nära mig hela tiden och aldrig förlora dom. det skämmer mig på ett sätt.. jag är en person som lätt blir ledsen fastän jag inte vill det, och har väldigt svårt att ta in människor i mitt liv och sedan lita på dom. men dom jag gör det med, har jag så svårt och släppa, plus att jag oroar mig något såppas hela tiden att jag skall förlora dom
Kommentarer
Trackback
