På något vis känner jag mig inte "hemma" i Uddevalla, heller inte i Strömstad. I andra ord, enda sedan jag flyttade ifrån Göteborg, har jag aldrig känt mig tillräckligt hemma, för att vara mig själv ända ut till fingerspetsarna. I åttan var jag hur vimmsig som helst, osäker och visste knappt vart jag hade mig själv. Under dom här två åren har jag förändrats något såpass. Jag känner igen mig själv igen, jag känner att jag kan vara mig själv lika mycket som jag kan vara någon annan. Idag är jag den personen som jag tappade bort någonstans på vägen under sjuan/åttan. Jag kan inte säga att jag är samma person som då, för vi alla förändras, titt som tätt. Antingen till det bättre eller det sämre, varesig vi vill eller inte.

Jag saknar även vänner som består. Vänner som inte bara lämnar. Har märkt att jag i stort sätt endast har två tjejer som står mig nära och resten killar, visst det är inget fel med att ha killkompisar, men man saknar ändå att ha den där tjejkompisen som finns där, hela tiden. Enda sedan jag flyttade har jag aldrig hittat den där "bästa vännen" som alltid finns där, som jag kan prata med precis allt om, mellan himmel och jord. Jag har haft/har bra vänner, men inte bästa vänner. (haha, låter som om jag är hur mobbad som helst just nu, men just nu är det faktiskt så jag känner mig, helt seriöst)